Torsdagstankar - tiden

Vart tar den vägen? 

Tiden, alltså.

Ena sekunden har man en pytteliten bebis med små, små bitvänliga pärltår.
Nästa sekund står det ett par 41:or i hallen som luktar.
Jättemycket!
Och tro mig, de tårna har man ingen som helst lust att bita i längre.

Så - vart tog tiden egentligen vägen?
Vad hände med allt det där man skulle hinna med att göra med de små
 INNAN de plötsligt blivit stora och inte har någon tid för sina föräldrar längre..

Nu är det inga knubbiga, goa småbarnskroppar längre.
Nu är det tweenies och tonåringar med långa ben, betydligt mer än ett par små fjun på läppen,
basröster och en och annan finne som gäller.

Ena sekunden är de fortfarande pyttesmå och vill ha hjälp med allt från att packa gympapåsen
till att bre smör på frukostmackan. De vill sparka boll, leka med dockorna och bygga lego. De kommer själva och vill ha små kelstunder, även om det är i smyg.
Det är superviktigt med den lilla mysstunden innan man släcker på kvällen och säger ”God natt”.

Nästa sekund tycker de att de är stora nog att ta hand om sig själva
(HA, skulle inte tro det),
inte rapportera var de befinner sig efter skolan på eftermiddagarna
(HA, skulle inte tro det heller),
vara uppe hur länge de vill på kvällarna
(jomenvisst, i vilket universum då då?),
 aldrig, aldrig städa sitt rum (sjukt nervpåfrestande)
och dessutom ha HEMLIGHETER. 

Men va?!?

Helt plötsligt är man inte den förtrogna längre.
De berättar inte om varenda sekund av sin dag och man får bokstavligen
DRA orden ur mun på dem...
Från att ha babblat vitt och brett om allt, alltid, går de från pratkvarn till mumie.
På bara några ynka månader.

Sedan är det blicken.
Den där man får titt som tätt.
Totalt oförstående.
Inte som förut då de trodde att solen sken ur ändan på en. 

Det är precis som att de börjar komma en på spåren och INSE att man faktiskt bara är människa. Kusligt.

För det är oftast bara ett svar man får.
 Oavsett vad…

”Hur har dagen varit?”

”Bra...”

”Hur gick det i skolan?”

”Bra...”

”Hur är det med kompisarna?”

”Bra...”

”Hur går det med läxorna?”

 ”Bra...”

Jaha! OCH!?!  

Spelar ingen roll vad alla barnuppfostringsexperter predikar om att man ska prata med sina barn. När man stått där och babblat själv som en fåne i en kvart utan att få några som helst reaktioner (utom möjligtvis suckar och stönar) så inser man till slut att det är det svaret man kommer få.

Bra.

Det är väl bara att finnas till och hoppas att det verkligen är så. Bra, menar jag. Så att det bara är mammas mage det värker lite i. Av oro. För det kan man ju ändå leva med.

Men i alla fall. Det är ju jättejobbigt. 

Och samtidigt - på något konstigt sätt - helt fantastiskt!

 Att inte ha koll. Att inte vara idolen längre. Se dem utvecklas och mogna till vuxna individer.

Men att tiden går så fort... 

Jag har ju inte hunnit med.
Inte alls.

Snart är alla tre tonåringar på riktigt. 

Undrar om jag fortfarande får lov att bre frukostmackan ibland då? 

Säga godnatt? 

Och kela litegrann (fast bara i smyg)?

Kram

♥