Att få beskedet

Jag har varit borta länge men nu börjar jag komma tillbaks.

Kanske det inte är någon ursäkt men 2015 var ett år

jag helst vill glömma.

Ena dagen fullt frisk - nästa dag ett fullständigt oväntat besked.
Ett besked som jag som alltid varit en smula hypokondrisk på
något sätt väntat på men ändå var helt oförberedd för när det kom...

Flera elaka små svulster som
varken syntes eller kändes.

Som växte sig större och starkare

i tysthet och mörker inuti mitt ena bröst.

En medkännande sköterska som lägger handen på låret och huvudet på sned.
En reaktion som inte vill ut.
Inte behöver jag några näsdukar  - vad ska jag gråta för?

Förnekelse.

Varje bröstcancer är unik och 

ingen genomgår samma resa som någon annan. 

Allt detta som man kan och bör känna 

för mig fanns det ingenting.

Sedan kom det.. 

Chocken

Rädslan

Ensamheten
Tårarna

Ilskan

Ångesten
Sömnlösheten

Tomheten

Sorgen
Hoppet

Cancer är en jävlig sjukdom som inte drabbar
 bara din kropp  - utan även dina närmaste,

ditt hjärta och din själ.

Som får dig att känna dig som ett litet barn igen

som längtar efter mammas famn.

Någon som blåser bort det onda.

Tyvärr fanns inte min mamma där

för cancern har redan tagit henne,

alldeles för tidigt.

En omgivning som vill så väl men som inte helt förstår.
Inte heller kan begäras förstå.

Hur något som inte syns på utsidan,
kan slå så hårt på insidan.

"Du som ser så frisk och pigg ut - inte kan väl du vara sjuk."

Nära som sviker och vänner man aldrig anat 

som plötsligt finns där.
För att lyssna, peppa, stötta.

Kramar och omtanke.
Oväntade ljusglimtar i vardagen.

Ett SMS.
Ett kort telefonsamtal.
En blombukett utanför dörren
får den svartaste av dagar att plötsligt inte kännas så svår.

♥

Jag har många, långa timmar, dagar och nätter

med mediciner och kontroller
framför mig innan jag får lov att kalla mig frisk.

Jag är ärrad och min kropp kommer aldrig bli densamma igen och

jag kommer alltid behöva täcka mig för solen.

MEN

jag har den stora turen att ha kommit ut på andra sidan!

Även om jag vissa dagar känner mig mindre än minst
och jag fortfarande är nästan omänskligt trött

så vet jag nu hur stark jag är.

Tänk ändå vad jag, och min kropp, klarar av!!!

♥

Fast det lilla spöket kommer nog alltid finnas kvar.
Spöket som ger fjärilar i magen när ett sår inte vill läka,
när det plötsligt finns en liten knöl där inget funnits förut eller
när man bara helt enkelt känner sig en smula sjuk.
En liten oro som slagit rot och aldrig helt kommer
försvinna.
Men jag har lovat mig själv att inte känna efter,
inte låta rädslan ta över och
framför allt inte googla på allt ont som kan drabba...

♥

Just nu är inget genrep.

Inga dagar kommer igen och jag är så tacksam och ödmjuk

för att jag får lov att finnas kvar.

Nu vill jag börja leva mina drömmar.
Vem vet vad som väntar framöver?
Jag längtar efter att få se!

♥